Stora XX-dagen, fredag i Slottsskogen

Stora XX-dagen, fredag i Slottsskogen

Jaaaa ni, så här i efterhand är det svårt att säga något annat än att fredagen var The XXs. För så var det. Men låt oss ta det från början:

Jens Lekman (HHH)
Vi myser igång fredagen med en burgare och en kall till Jens Lekman som känns ödmjukt lycklig över att få spela på festivalen. Han berättar om hur glad han blir av att få veta att det finns turister som tar spårvagnen till Kortedala efter att ha hört hans musik men blir också politisk och pratar länge om hur fel han tycker att det är att kulturarbetare får det svårare och svårare. Härligast idag är What’s That Perfume That You Wear? och A Postcard to Nina. En mycket bra start på festivalfredagen!

@jenslekman myser igång dag två av @wayoutwestfestival 👏🏻 #wowgbg

Ett inlägg delat av hellsisters (@hellsisters)

Jonathan Johansson (HHH)
En Hellsisters-favorit som varit med på måstelistan ända sedan vi fick veta att han skulle dyka upp i Slottsskogen. Och det gör han! Han är hes, har en riktigt bra hårdag och han tar i från tårna precis som vi är vana vid. Och det är tight och bra. Men det är något med inlevelsen. Han är inte riktigt där. Kanske är han krasslig, kanske är han deppig över att sommaren snart är slut, kanske är det ingenting alls. Men vi får inte feeling förrän han avslutar med en _helt fantastisk_ version av Sommarkläder där inledningen får varenda person i Flamingo-ölfållan att tystna och titta upp med stora ögon. Skört, innerligt och sjukt bra!

Jon Hopkins (HHH)
När vi kliver in framför Red Bull-scenen i Dungen har Jon Hopkins redan börjat sitt 1,5-timmes-set och gänget som står närmast den runda scenen noddar unisont. Plötsligt spricker himlen upp och solen lyser in över den rökfyllda skogsgläntan samtidigt som den före detta pianisten får hela publiken att vråla och hoppa jublandes. Det märks att det är många som plockat upp att det här är en riktigt grym bokning och trots den minst sagt speciella dagsfestkänslan (Hopkins känns mer som mörk industrilokal en sen natt) blir gänget framför scenen större och större. Mest jubel under Open Eye Signal förstås, men över lag en grym spelning trots lite knasiga förutsättningar.

Feist (HHHH)
Leslie Feist kliver på ett soligt Azalea i en fantastisk knallgul outfit, men håller själv en rätt låg profil till en början. Men ju längre konserten rullar på, ju varmare i kläderna blir hon och det är fantastiskt att se. Hennes leende smittar och det märks att hon trivs väldigt bra däruppe. Mot slutet osar självförtroendet och hon är fantastisk när hon spelar A Man is Not His Song och Century.

The XX (HHHH+)
Vi gillar The XX, visst. Vi har sett fram emot den här konserten, definitivt. Men inte förväntat oss något mer än ”bra”. De tre nördarna som blivit superstars känns inte som gänget som sveper med sig någon storpublik. Men så ibland klaffar det bara och det är precis det som händer den här kvällen. Bandet, ljudet, samspelet, vädret, platsen, publiken, sällskapet – allt är helt perfekt. Oliver, Romy och Jamie gör sin grej och trots enkelheten låter det fantastiskt. Det märks att det ligger mycket jobb bakom detta. Bandet som vanligtvis låter bäst i lurar lyckas att ta sitt studioljud med sig till Slottsskogen och trots att det är tre rätt återhållsamma individer som står däruppe så skiner det igenom om och om igen att även de tycker att det är rätt bra kväll. Under Shelter dansar vi som tokar – och när de avslutar med en makalös version av On Hold och Angels är det inte bara jag som får en tår i ögat. Applåderna runt den regnbågsfärgade scenen vill aldrig tystna.

Dagens peppigaste: Upptäckten av att det går att bota hicka genom att suga på en bit lime. Bliss!
Dagens ledsnaste: Vi missar Ikhana pga trötthet
Dagens finaste: Silvanas tårfyllda och fnissiga glädje efter premiären av Silvana – Väck mig när ni vaknat
Dagens godaste: Ölpizzan. OMG!