Torsdag på Way Out West

Torsdag på Way Out West

Det är högsommarvärme när vi passerar genom Way Out West-portalen för att kicka igång årets festival. Peppen är hög. Folk skrattar, dansar, pratar högt och det märks att många har längtat länge efter den här dagen. Vi tar en promenad och kollar in Höjden som fått en ansiktslyftning och känns mycket mer spännande i år. Här finns numera en stor debatt- och bioyta, en ginbar och Agrikulturs superfina skogsrestaurang där vi blir riktigt pepp på att boka in oss på en fyrarätters middag (så blev det aldrig, vi såg en massa härlig musik istället, men härligt såg det ut).

Men sen är det dags för konsertfiesta – och såhär tycker vi:

Angel Olsen (HH)
Angels band tar plats på Linnéscenen i sjukt snygga gråblå kostymer och smala slipsar. Angel själv sticker ut i en härligt puffig persikofärgad outfit och publiken är pepp – iallafall till en början. Och det är svalt, coolt och tight, men det lyfter liksom aldrig. Olsen försöker få igång den festivalfärska och väldoftande publiken med några skämt som inte alls går hem och när hon avslutar med några helt nya låtar är det många som lämnar och går vidare ut i solen och väntande öltält.

The Shins (HHH)
Det är lätt att hamna i skymundan när festivalvädret visar sig från sin bästa sida, kanske speciellt om man är ett gäng seniora indiesnubbar på hipsterfestival. Och det är lite det som händer med James Mercer & Co den här torsdagen. De kämpar verkligen på i solgasset (hur orkar James ha på sig en stickad mössa däruppe?) och det är stundvis jättehärligt, kanske allra mest under Australia. Men merparten av publiken står liksom och myser och det är lite som att vem som helst hade kunnat stå däruppe på scenen, det är bara härligt att det är någon som spelar något man mår bra av.

Flume (HHHH)
När Flume går på har publikens öldrickande i solen fått effekt, det är väldigt många danssugna på plats framför scenen och den här torsdagen blir plötsligt väldigt mycket härligare. Den australiensiska DJ:en och producenten ser överlycklig ut på scenen och det smittar. Det tokdansas när han blandar längre suggestiva beats med några av sina stora hits och det är Say it och ett gigantiskt konfettiregn som får mest jubel.

Frank Ocean (HHHH)
Länge är vi inte ens säkra på att han kommer att dyka upp. Men sen händer det grejer och vi hör honom, men ser absolut ingenting, fattar ingenting och undrar var Mr Ocean egentligen är. För vi hör Pretty Sweet spelas och mängden mobiler i luften är enormt, men där framme på scenen är han inte. Men sen…när vi förstår grejen med den långa scenen ut i publikhavet och ser till att flytta oss till bättre platser med utsikt över publiken så känns det faktiskt som att Ocean kommer nära varenda person i det gigantiska publikhavet. Han glider runt med sina hörselkåpor tätt följd av en fotograf som ser till att närbilder av Ocean dyker upp på de stora skärmarna framme vid stora scenen. Det är inte särskilt exeptionellt egentligen, mest bara avskalat (och lite pretantiöst) men blir ändå fantastiskt härligt mjukt och skönt. På något konstigt sätt känns det lite som att vi är med honom under ett rep i studion. Avslutande Nikes blir en fantastisk topp på den första kvällen och vi promenerar långsamt mot utgången för att hinna vidare mot Hisingen.

Frank Ocean – som en varm och mjuk kram 😍

Ett inlägg delat av hellsisters (@hellsisters)

Lorentz (HHHH)
Dagens (och kanske festivalens) mest efterlängtade spelning för Hellsisters. Och vi är inte ensamma. Köerna in till Bananpiren är långa och det är trångt (varför har man frångått kö-systemet där man står max två personer i bredd?). När vi väl är inne känns kö-trängseln ändå rätt angenäm – vi är sjukt många som vill se Lorentz ikväll. Och jäklar vilken konsert det blir. Ös och allsång från första stund och när Madi Banja kliver på och gästar under 120 Euro blir publiken som tokig. Mot slutet får vi en mix av gamla godingar och det är på riktigt svårt att höra att Lorentz ens står där framme, allsången är öronbedövande! Och när vi trodde att det inte kunde bli härligare så drar Schnip Schnip igång och publikens reaktion ger mig gåshud. Lorentz är tillbaka for sure!

My idol Lorentz 🙌🏼❤️ #lorentz #wayoutwest

Ett inlägg delat av Victoria Johansson (@vicki.johan86)

Dagens peppigaste: Det är festival igen!
Dagens ledsnaste: Att Beth Ditto var sjuk och ställde in
Dagens finaste: Lorentz-gåshuden
Dagens godaste: Ja, inte var det Axwell & Ingrossos spritglass iallafall…heh