Finfin fredag i Slottsskogen

Way out west

Angel Haze (HHHH)
När Angel Haze drar igång sitt eftermiddagsparty är det ganska glest framför Linnéscenen. Men det är då det. I takt med att hon höjer tempot på sin kulspruterap så strömmar mer och mer människor till och vill delta i hiphopfesten. Det är liksom svårt att värja sig mot Angel Haze hur ointresserad av hip hop man än är. När stjärnan första gången dyker ner i publikhavet så drar vi lite efter andan. Hur ska detta gå? Jo. Det är inga som helst problem. Enda sättet att stoppa Angel Haze verkar vara att slå av strömmen. Hon gör sin grej helt fantastiskt och när hon varit nere i publikhavet ytterligare fyra fem gånger och stått på sina högtalare lika många, ja då är vi sålda! Dessutom borde alla rappare prova att, precis som Angel Haze, köra sina spelningar med live-trummor istället för bara samplade spår. Showen blir mycket mer levande och ger en extra dimension till en knasbra spelning. När vi går från Linnéscenen gör vi det i sällskap av en publik som från början av spelningen växt från femhundra till några tusen Angel Haze-frälsta personer. Kom snart tillbaka!

Grimes (HHH)
Kanadensiska Claire Boucher får kämpa lite i motvind eftersom Håkan Hellström snart ska gå på Flamingoscenen och drar mycket folk. Trots det gör Grimes en alldeles underbar spelning som innehåller tunga basgångar, elektroniska slingor som fullständigt trollbinder oss. Det är svårt att stå emot när hon lockar in oss i sitt alldeles egna klubblandskap och när de kör hitarna Genesis, Oblivion och Be A Body är dansgolvet framför Linné ett faktum och det är nästintill omöjligt att inte vicka elektronisk poptass.

Håkan Hellström (HHH)
Den där Håkan, som kan vara alldeles fantastisk, var tyvärr inte på plats i Slottsskogen i går. Han levererar sina hits och gör det han ska, men det blir inte så mycket mer än så. Och du Håkan – att köra samma inövade mellansnack på alla sommarens konserter känns sådär. Vi har hört historien om din kompis och att leva nu nu nu nu fyra gånger nu. Tre för mycket. Vi gillar ju Håkan. Mycket dessutom. Men saknar den där busiga, spontana killen som vi hängde med när karriären drog igång. Visst Håkan levererar det publiken vill ha och det är inte på något sätt en dålig spelning. Det är hitskavalkad, allsång och dans. Men ibland går det inte att värja sig från känslan att Håkan har blivit ett varumärke. Ett koncept. Vi vill ha mer hjärta och själ. Vi vill känna att just den här spelningen är speciell och unik och inte bara en i mängden. För det är lite så det känns just nu. Kämpa Håkan – vi saknar dig!

The Knife, Way out west 2013The Knife (HHH)
Syskonen Dreijer är efterlängtade och det är knökfullt framför Flamingoscenen där vi får börja med en fantastisk stretch, dans och sånguppvärmning där vi plötsligt hör oss själva vråla ”I move to be moved” tillsammans med tiotusentals Knife-fans.
Frågan är om det behövs? När dansshowen Shaking the habitual drar igång gungar Slottsskogen – från första till sista raden.
Showen är tightare än när de spelade i Stockholm tidigare i år och den synkroniserade dansen är verkligen synkroniserad. Suggestivt, dansigt och alldeles lysande men lite för långt blir betyget!

Kate Boy, Way out west 2013Kate Boy (HHHH)
Redan när vi kliver in på svincoola Stay Out West-området Gothenburg Filmstudios, så ligger förväntningarna inför Kate Boys spelning och bubblar i den helt svarta lokalen. När Kate Akhurst kliver på scenen med sitt svenska band, höjs stämningen ytterligare. Kate Boy har ett speciellt uttryckssätt och hennes sång är stark, tonsäker och klar. Det är mycket tunga trummor som gör sig bra på just den här scenen. Publikhavet förvandlas snabbt till ett levande dansgolv och när Kate Boy river av Northern Lights och The Way We Are går det inte att stå still. Vi är nog lite förälskade i Kate Boy och är helt övertygade om att vi än så länge bara har sett början av en lång karriär.

Gnucci, Way out west 2013Gnucci (HHH)
Det är första gången vi ser Gnucci live – och vilken premiär! Trots att klockan är halvtre efter en lång dags festivalande blir det fest från första sekund och det märks att Ana och gänget på scenen har lika kul som publiken. Det är tokröj från första till sista sekund. Mest jubel blir det när de kör nya singeln Oh my goodness. Ett svinbra sätt att avsluta lördagens Way out-kväll. Tack för det!