Torsdag i Slottsskogen - Silvanadagen!

Silvana ImamFoto: Alexander Tillheden.

Poliça (HHH)
Poliça öppnar festivalen i år. Linné-tältet är fullsatt och det märks att det är många som längtat länge efter den här stunden – publiken är jävligt pepp. Channy och Ryan är ganska svala men levererar. Bäst är Chain my name.

Labyrint (HH)
Way out west skriver att Labyrint är Sveriges populäraste hiphop-grupp och så kanske det är, men i Slottsskogen är fanskaran rätt liten. Gänget på scenen snackar om våldet i världen och om situationen i Palestina men når inte fram riktigt. Aki, Jacco och Dajanko kämpar hårt och försöker peppa igång sin publik, men verkar ändå sjukt nöjda med att bara få stå på Way out west-scenen. I slutet av konserten ger de festivalen en känga och tycker att det bokas för lite Göteborgsakter och presenterar sen vad de säger är alla MCs i Göteborg – en hög med snubbar som alla får köra några rhymes. Vi undrar var brudarna är? Serengeti, Etzia och Miss Relli till exempel. Ring Rättviseförmedlingen, Labyrint.

Silvana Imam (HHHHH)
När vi kliver in i Dungen och Silvana Imam kliver upp på scenen börjar festivalen på riktigt. Och vi är inte ensamma om att tycka det, det är knökfullt i den lilla gläntan. Adam Tensta gästar men Silvana behöver verkligen ingen sidekick. Hon ÄGER Slottsskogen och Dungen gungar. Publiken är helt vild och ger så mycket kärlek att vi får gåshud. Hon är efterlängtad och det är så tydligt att det hon gör är något som saknats i Sverige fram tills nu. Det är tungt, coolt och helt klart bäst i Slottsskogen idag.

Neneh Cherry (HHH)
Neneh är Neneh, så är det ju. Hon har en speciell plats i våra hjärtan. Men dagens konsert lyfter aldrig. Ljudet väldigt dåligt, basen tar över och Neneh hörs dåligt. Hon verkar gilla att spela i Sverige dock och bjuder in med långa mellansnack och skratt. När hon kör Buffalo Stance känns det som att vi alla har guldfärgade bomberjackor och det blir tokdans och allsång.

Markus Krunegård (HHHH)
Det är inte mycket att säga om Krunegårdspelningen, det är tight, bra och Markus är på ett fantastiskt humör. Publiken och Hellsisters älskart!

The National (HHH)
Vi är många som samlats för att låta Matt Berninger och hans manskap släppa in oss i deras värld av intimitet, svårmod och vackra melodier. En viss oro infinner sig över hur bandet ska lyckas återskapa den där intimiteten och närheten live, som så många av oss funnit genom intensivt lyssnande i hörlurar eller sittandes framför högtalaren tillsammans med Matt och gänget. Och oron känns berättigad. Spelningen på Azalea startar trögt. Det lyfter liksom aldrig. Fram tills att tonerna av I Need Your Girl svävar ut över publikhavet. Då händer något. Det blir intimt och nästan lite magi. Berninger omfamnar mikrofonen och vi omfamnar The National. Sen svajar det lite igen och oron kommer åter. Under Terrible Love, som r en av de sista låtarna, ger sig Matt ut i folkmassans tätaste mitt och vem bryr sig om att sången då blir frustande och skrattig? Inte vi i alla fall. Det är under den stunden vi älskar The National som mest.

The National, Way out west 2014

Queens Of The Stone Age (HHHH)
Det kan mumlas om gubbar. Det kan mumlas om legender. Men QOTSA med Josh Homme i spetsen fyller upp kostymen som festivalens kanske hårdaste headliner-akt med råge. Bandet tar plats på Flamingo vid skymningen och räknar ner från en minut innan rockmaskinen fullständigt exploderar på scen. Inom den första kvarten har QOTSA levererat dunderhiten No One Knows och i den riktningen fortsätter spelningen. Det fullkomligt osar rock om hunkarna på scenen och publiken står som lamslagna och förtrollade. När man inte trodde Hommes och gänget kunde lyfta mer så lägger de i ännu en växel och avslutar setet storstilat med Go With The Flow i ett slags rockklimax. Vi säger inte att det är så men vi säger att det kan vara så at det är den tyngsta spelning Slottsskogen någonsin upplevt.

Les big byrds (HHH)
Vi hamnar i kö-kaos men hinner se några låtar av de monotona melodiernas mästare, Les big byrds. Vi borde prata men det är för sent är bäst och det är svårt att inte dras med i publikens vaggande till de suggestiva tonerna. Det känns som att LBB är det här gängets förlåtande sidoprojekt där det som ratats eller inte fått levas ut i medlemmarnas andra bandkonstellationer får ta plats. Kul ibland, men långtråkigt ibland. Vi gillar kostymvibbarna dock, lysande fingrar vill ju alla ha!

Les big byrd, Way out west 2014

Mattias Alkberg (HHH)
Det är politiskt. Det är svart. Det är allsång. Det är Staten och kapitalet. Det är crowdsurfing. Det är norrländsk punk i sin renaste form. Enough said!